Ni känner väl till Humes berömda induktionsproblem? I princip går det ut på att oavsett hur många observationer man än gör av ett visst fenomen kan man aldrig dra slutsatsen (genom induktion) att fenomenet med nödvändighet kommer att ske igen, ens under vad vi kan anta är samma förutsättningar. Utifrån empiriska erfarenheter kan vi aldrig dra slutsatser om hur världen är beskaffad, menar Hume. Vi kan inte säga att det handlar om ett kausalt samband bara för att B har följt på A i alla observationer hittills.

Jag tycker att den brittiska vetenskapsfilosofen Roy Bhaskar angriper problemet på ett elegant sätt, som är intressant för alla som vill diskutera spekulationens status och eventuella nytta och objektorienterade ontologier.

Bhaskar menar att induktionsproblemet är ett exempel på "det epistemiska felslutet", det vill säga att ontologiska frågeställningar reduceras till epistemologiska föreställningar (framförallt i filosofin efter Kants "koperniska revolution"). Den ontologiska frågeställningen här kan vi säga är "Vad är ett kausalt samband?", som reduceras till den epistemologiska frågeställningen "Hur kan vi /veta/ att dessa observationer är utryck för ett kasualt samband?". Underförstått är att ontologi måste induceras eller deduceras utifrån vad vi kan veta.

Bhaskar menar att vi måste försöka spekulera oss förbi detta, eftersom vad vi kan veta alltid är avhängigt hur världen faktiskt fungerar. När man reducerar en ontologisk frågeställning till en epistemologisk utgår man alltid från en en implicit ontologi som man inte låtsas om. För att göra ontologi behöver vi alltså ställa andra frågor, i det här fallet till exempel "Hur måste världen vara beskaffad för att alla dessa identiska observationer ska vara uttryck för något slags kausalt samband (i alla fall under vissa omständigheter)?". Svaret på en sådana fråga bör betraktas som ontologi, menar Bhaskar, och av ontologin följer sedan vad vi kan veta och inte veta om världen.

Bhaskar jobbar med vetenskapsteori och gör ontologi genom att försöka svara på frågan "Hur måste världen vara beskaffad för att vetenskapen ska kunna säga något om den?". I fokus finns en diskussion om det vetenskapliga experimentet, som enligt Bhaskar kräver en ontologi som bland annat inkluderar distinkta objekt för att kunna säga något om världen. Bara distinkta objekt skulle nämligen varje gång bete sig på samma sätt när de utsätts för vissa kontrollerade omständigheter i en sluten laboratoriemiljö, och därmed tillåta att ett experiments resultat kan upprepas och ge något slags kunskap.

Ett kausalt samband kommer sig för Bhaskar alltså inte av någon naturlag att B följer på A, som Hume implicit förutsätter (inte minst eftersom han anser att objekt inte existerar*), utan av exekvering av distinkta objekts konstituerande mekanismer ("mekanism" ska ej förstås i den klassiska mekanikens betydelse). När vi i en kontrollerad miljö observerar hur B gång på gång följer på A är det alltså detta vi ser.

*Hume menar att objekt bara är "knippen av kvaliteter" som vi av vana binder samman till "objekt". Hume är med andra ord en klassisk överminerare i Graham Harmans terminologi.

Huvudsaklig källa:
Bhaskar, Roy A. (1975), A Realist Theory of Science

PS. Jag skriver detta dels lite hastigt, varför alla länkar går till Wikipedia, och dels utan tillgång till A Realist Theory of Science, varför jag inte kan citera eller ge sidhänvisningar. Hoppas ni står ut med det.